som några kanske har förstått så är jag lite av en Europe-nörd. jag älskar deras sätt att framförmedla melodier, det är väldigt magiskt och styrke givande. så därför tycker jag att det skulle passa bra att avsluta den gångna månaden med lite Europe helt enkelt. hoppas ni uppskattar det lika mycket som jag...

låten heter "Talk to me" från mästerverket Prisoners in Paradise från 1991.

Mötley Crüe – Girls, Girls, Girls – 1987

Betyg: 4/5

Vi närmar oss snabbt den svenska högsommarn och dag för dag så verkar det bli varmare och varmare. Vad passar då bättre än lite skitig glamrock från Los Angeles, inte mycket. Det är såklart Mötley Crüe vi pratar om och denna recension är på deras kanske mest klassika album Girls, Girls, Girls från 1987.

Redan att döma vid albumtiteln så kan man betrakta detta album som väldigt rebellisk, skitig och för somliga kanske på gränsen till nedlåtande. Man kanske kan diskutera i huruvida grabbarna i Mötely Crües inställning till det mottsatta könet är men man måste ändå säga att de måste inneha en väldigt stor kärlek till hälften av jordens befolkning. Visst kan låtar som titelspåret likna kvinnor mer som objekt mer än kanske medmänniskor men trots detta kan man ändå inte undgå att höra en av de större kärleksförklaringarna i musikhistorien till kvinnor, men så klart på Mötley Crües eget speciella sätt.

Om man bara bedömer musiken på denna skiva förtjänar den en klar fyra. Den är välspelad, charmig och väldigt medryckande. I huruvida allt låtmaterialet är diplomatiskt korrekt eller inte väljer vi att inte fokusera på här. Faktiskt är större delen av låtarna helt acceptabla så det är inte så mycket att skrika över. Det är bara att Mötley Crüe har fått lite av en stämpel som kvinnotjusare så det kanske bara är därför som det känns så när man hör deras musik. Men tycker du om glamrock så tycker du om Mötley Crüe kort och gott…

Självklar bjuder vi på ett smakprov från detta, trots allt klassika album. här nedan kan du avnjuta  låten "Wild Side".

Tisdag och humöret är inte riktigt på topp. känner du dig kanske lite halv sömning och  behovet av mycket kaffe tränger sig på dig. trots dina besvär vill du inte trycka ner kanna efter kanna av det svarta guldet. lite rädd att få magsår eller helt enkelt dricka så mycket att kaffet tillslut slutar fungera (usch hemska tanke..).

gör då istället som jag, kombinera den gyllene tjäran med lite slayer. Slayer är som rena rama koffinkicken i sig och tillsammans med kaffe lär du inte vara sömning längre.

känner du att ett nytt behov av dödligt bra thrash metal börjar utvecklas inom dig, frukta icke. för din törst kan släckas redan i sommar då Slayer släpper en ny skiva vid namn World Painted Blood.

testa här nedan med slayers klassiker "Raining Blood", "PANG!" och sömningheten är väck!

Nu när jag precis hade tänkt spana in Alestorms nya album Black Sail's at Midninght upptäcker jag att det precis släppt en ny video som PR för skivan.   Och självklart ska man kolla in Singeln innan albumet eller vad tycker ni?

även fast jag har sett betydligt bättre videos så måste jag säga att musiken är förbaskat mysig. Den har en väldigt trevligt driv och en härlig pirat allsångs refräng, mycket högt underhållningsvärde med andra ord. mina förväntningar på deras nya fullängdare har ökat betydligt nu...få se om de kan leva upp till dem...

här nedan kan du själv se deras nya video till låten "Keelhauled" som sagt det är inget visuellt mästerverk men musiken är väldigt bra.

Det har varit lite ont om recensioner de sista dagarna men lite grejer har kommit i vägen vilket gjort att musiken inte fått den plats den förtjänat. Jag har dock försökt skriva lite på Dream Theater recensioen men som sagt är det mycket musik att ta in, men förhoppningsvis ska det släppa snart.

annars lyssnar jag lite på Nightrages nya skiva Wearing a Martyr's Crown och jag måste säga att jag är mycket imponerad, mycket härlig deathmetal. kommer väl en recension förhoppningsvis snart.

sedan ska jag försöka lyssna på Alestorms nya, den har ju faktiskt varit ute ett tag nu så det är lite pinsamt att jag inte hört den än...men men

undertiden, i väntan på bättre tider kan ni spana in videon här nedan. bandet heter Iced Earth och låten heter "Greenface". låten är en fenomenal uppvisning i hur en duktigt vokalist använder sitt breda regestier till att skapa stämning. lyssna bara på falsett-skriken i refrängen...underbart

alla känner nog vid det här laget till Volbeat, danskarna som erövrat hela hårdrocksvärlden med sin Rockabilly metal. själv har jag varit ett fan sedan deras andra fullängdare Rock the Rebel/Metal The Devil, och senast som 2008 släppte de sitt tredje och kanske bästa album vid namn Guitar Gangsters And Cadillac Blood. har du inte upptäckt dessa sinnesjukt bra danskar är det hög tid att göra det nu. 

här nedan bjuds det på  en av mina absoluta favorit låtar från just nämnda skivan Rock The Rebel /Metal The Devil, låten heter "Radio Girl" 

idag är det om inte varmare än det var igår. det är nästan omöjligt att ens gå normalt på plan mark utan att bli alldeles slutkörd. igår försökte jag kyla ner mig med lite Maiden och Amorphis och det fungerade helt okej men idag väljer vi att bekämpa eld med eld. dagens låt blir "Carry Me Home" med The Hellacopters.

lyssna, njut och snälla drick något...

Mr Tungsten

Running Wild – Rouges en Vogue – 2005

Betyg: 4/5

Så var det tid för den sista skivan i Running Wilds Diskografi, ett markerat slut på en resa. En resa med många höga toppar och djupa dalar, mycket melodier, snabba och stämningsfulla, några oförglömliga mästerverk, en stor mängd härliga gitarrer tillsammans med ett unikt intresse för pirater. Men nu hissar våra tyska pirater segel för en sista gång.

Om Rock ’N Rolf & Co visste att Rouges En Vogue skulle bli det sista kapitlet eller inte i Running wild sagan är svårt att avgöra. Det var ju trots allt 4 år sedan skivan släpptes från att de lägger av totalt nu 2009. Men hursomhelst så tog jag mig an Rouges en Vogue med lite vemod och nästan (bara nästan) en tår i ögat. Det har trots allt varit en underbar karriär och även om man inte har varit med resan hela vägen (inte så mycket alls faktiskt) så har ändå deras musik betytt mycket för mig. Men nog om allt tjafs om att det ska sluta så går vi över till det som betyder något, nämligen musiken.

Rouges en Vogue är nog Running wilds starkaste platta sedan Masquerade år 1995, alltså tio år sedan (2005). Skivan innehåller mer energi och mer glädje än våra pirater har visat på mycket länge. Här bjuds det på mysiga melodier, härliga vokala insatser och det bästa låtmaterialet på kanske 10 år. Det är mer refrängbaserat och ibland känns det lite väl enkelt, men ändå så känns det som enkelheten bara gör saken bättre. Running wild spelar ju inte progressiv metal utan de spelar mer rock’n rollaktig hårdrock, det ska med andra ord vara enkelt och stämningsfullt. Ingen låt är dålig utan det är en bra helhetsupplevelse rakt igenom. avslutningsspåret ”the War” förtjänar dock ett extra omnämnande då det faktisk är första (och sista) gången som Running Wild passerar tio minuter sträcket utan att få det att vara tråkigt, utan den håller en intresserad hela vägen. Att samma låt får sedan avsluta skivan och stänga kontoret för hela Running Wild konceptet gör att den bara att höjs i mina ögon.

En skiva som avslutar en saga med enkelhet men ändå mycket känsla. Running Wild väljer att avsluta med det de gör bäst, alltså medryckande härlig hårdrock.

Running Wild jag kommer att sakna er…

Här nedan är alltså min avslutande lista på mina favoriter i Running Wild Diskografin. (listan är inte enbart efter betygsättningen utan även efter personlig smak och min personliga inställning till skivorna)